Idag gott folk ska vi fira med att skriva om OST, Vem det var som kom på den ex
enbart för att jag fick extrajobb på BrädCentralen här i bya aka mordor aka Örebro samt att sneak klippet för filmen "Kapitel 019" är i rullningarna, som Ni här nedan ser i förra inlägget! Alles Gut jaa!
DÅ börjar vi med lite historia gott folk!
Vem var det egentligen som i tidernas begynnelse uppfann konsten att göra ost? Det vet man inte så noga. Skrivkonsten hade ännu inte påbörjats när osttillverkningen började — i den grå forntiden. Sägnen om hur osten upptäcktes har en exotisk och romantisk klang. Det berättas att för tusentals år sedan gav sig en asiatisk nomad ut på en resa, till häst eller på kamel, och hade med sig mjölk i en lädersäck gjord av en kalvmage. Sedan har i flera timmar taktfast skumpat fram i den varma solen blev han törstig och när han tittade i sin sadelsäck hade mjölken blivit ostmassa, den hade koagulerat. Han kan inte ha tyckt att innehållet var dåligt, ty från den stunden blev detta förfaringssätt en viktig metod att bevara mjölk.
De äldsta bevisen för att ostberedning funnits härrör från staden Ur i Mesopotamien (mellan floderna Eufrat och Tigris i nuv. Irak). Israels stamfader Abraham utvandrade tillsammans med sin familj från Ur till Kanaans land, ”det förlovade landet som flöt av mjölk och honung”, i Palestina. Man har där grävt fram ca 5000-åriga tempelfriser, som visar att sumererna (som invandrat från det iranska höglandet) var kunniga i konsten att tillverka ost. Detta betraktades då som så heligt att att den utövades i templen. Av friserna framgår för övrigt att man då för tiden använde den inte helt riskfria metoden att mjölka korna bakifrån.
Man är inte främmande för tanken — hur märkligt det än förefaller — att ost användes som livsmedel redan innan boskapsskötseln vunnit utbredning. Man föreställer sig att något nomadiserande folk i Asiens inre mer eller mindre av en slump vid jakt eller slakt av kalvar tillvaratagit innehållet från löpmagen som då var fylld med”färskost”. Dessa folk har då konstaterat att innehållet var en läckerhet. Denna koagulerade mjölk representerar således den ena av nutidens båda ostkategorier, den s.k. löpeosten.
Också mjölken naturliga surnande med tillhörande vassleavskiljning talar för att man tidigt kunde göra s.k. surmjölksostar. Man insåg säkert då de möjlighter som erbjöds genom att man kunde erhålla en mer koncentrerad vara med större hållbarhet. För nomadiserande stammar var dessa två metoder ett utomordentligt sätt att tillverka, förvara och transportera ett förnämligt livsmedel.
Då fick Ni lite flott på benen hoppas jag! Och nu något så fint som: OST, Kärt barn har många namn!
Den romerska benämningen på ost, caseus, är sannolikt härledd från själva ostformen. En rundad form heter på latin ”capsa”. Den går igen i de flesta europeiska språk, det tyska Käse, italienska cacio, spanska queso, holländska kaas, engelska cheese. Det franska ordet för ost fromage har troligen grekiska rötter. Form heter på grekiska ”formos”. Eftersom romarnas erövringar aldrig omfattade de nordiska länderna kommer vår beteckning troligen från det indoeuropeiska ordstammen för ost, justa. På finska heter det juusto.
Plinius omnämnde i sin ”Historia naturalis” bl.a. en rivost från Parma — Caseus Parmensis. Den tillverkas ännu idag och kallas populärt för Parmesanost. En liknande ost kom från Etrurien och hedrades under romartiden med namnet ”Luna” och hade fullmånen som varumärke.
Även från Schweiz tog man ost till Rom. Det var stora rejäla ostar men dock ännu inte den äkta schweizerosten, emmentalern, utan en rivost, troligen lik den nuvarande Sbrinzosten. Av mjuka ostslag på osttorget, Velabrum, fanns från Gallia Transalpina (nuv. Frankrike) fårmjölksost som torde var ursprunget till den nutida Roquefortosten. Det namnet förekommer inte i historien förrän omkring år 1000. På Sicilien tillverkades en ost, som starkt påminde om den nutida Brieosten.
På denna tid var osten en synnerligen populär föda, och som man sade, näringsrik för de fattiga och en god krydda på de rikes bord. Det latinska namnet på ost, ”Caseus” användes t.o.m. som smeknamn. En ung romare kunde i hastigt mod ropa till sin älskade: ”Meus caseus molliculus”, på svenska ”Min allra mulligaste lilla ost”. Skalden Horatius har i en berömd dikt skrivit om en kvinna som kallar sin älskade; ”O caseo carissime” vilket betyder ””O, min älskade lilla ost”.
Så därja nu kan ni gott vara nöjda o hyvla en bit ost och luta er tillbaxs med lite nöje under öronen. Källa till detta kapitel äro från www.ostforum.se , en mycket intressant sida om man gillar o veta lite mer om den magiska matbiten!
Nu bums till säng med ER alla!
Blizz!
/B-S